Emellanåt drabbas jag av tvivel. Finns det verkligen realistiska hopp om att rädda vår jord? Klimatångesten griper tag i mig och jag orkar inte höra eller läsa om alla hot mot vår planet. Jag skulle då helst bara stänga av omvärlden och leva i min lilla värld, där det inte finns några bekymmer eller problem. Spelar det någon roll vad jag gör? Gör det verkligen någon skillnad att jag väljer krav-mat i affären eller pinar mig fram på cykel när det blåser och regnar?
Det känns ju onekligen lite hopplöst ibland. De flesta i min omgivning konsumerar till max och ställer frågor som: Är det inte jobbigt att vara så klimat-smart? Jo, visst tusan är det jobbigt, men vi måste ju i alla fall försöka. Jag kan inte bara låta det gå, jag vill kunna svara mina barn att jag åtminstone försökte, att vi förändrade våra vanor. Vår 6-åring har i alla fall blivit påverkad. –Åka tåg, det är bra för miljön, sa hon när vi åkte tåg istället för bil häromveckan. Andra gånger påminner hon mig: -Mamma, spola inte vatten i onödan när du borstar tänderna. Det är inte bra för miljön!
Det är tur att jag har så klimatsmarta barn! Då kanske det finns hopp ändå…
/Karin
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Kämpa på! Det som skrämmer mig mest är alla som verkligen inte bryr sig, stöter bort problemet, vill inte lyssna...
Det man inte vet, har man inte ont av, heter det ju. Men nu vet vi ju alla, och ändå bryr sig inte folk. Kanske gör det för ont. För ont att man kanske inte kan överlämna en "produkt" värd namnet till sina efterlevande.
Jag är också av den fasta övertygelsen att alla kan göra något. Många små grejer blir till slut stort.
Cyklar till exempel alltid till jobbet, och ska snart sälja bilen. Tänker varje dag på frågan: "Undrar hur många av alla som kör bil till jobbet som skulle kunna ta sig dit mer miljövänligt. Men ändå gör det det inte." Det skrämmer mig faktiskt.
Kämpa på, det ska jag göra!
Skicka en kommentar