money makes the world go round men om alla hade varit som jag hade sällanköpshandlarna och detaljhandeln gått under

Jag började mitt köpstopp den första november och det har varit en månad långt. När jag hade pysslat med frånvaro av konsumtion ett tag märkte jag att det inte är långt från mitt vanliga liv. Jag mötte inga stora problem. Ett litet mötte jag när jag inte kunde handla skidjacka och skidbyxor för 450 kr tillsammans på rean. Mina gamla skidkläder och hela min skidutrustning blev stulna i ett förråd i Göteborg för ett tag sedan.
Jag hade i och för sig ganska snälla regler för mitt köpstopp. Jag har tillåtit allt som går att äta och dricka (på krogen, resturang och hemma).
Jag har konsumerat för sammanlagt cirka 6300 kr denna månad. I detta finns hyra, mat, räkningar och nöjen. Tänk vad bra om man kunde ha ett jobb där man hela tiden kunde jobba så mycket som man har utgifter.
Jag har en bekant som jobbar på sociala myndigheterna. Hon får ofta höra hur fattigt många har det och hur besvärligt alla utan jobb har det. Därför anordnade de på hennes jobb en utmaning där de skulle leva på socialbidragsnormen i tre månader. Hon klarade det alldeles utmärkt. Socialbidragsnormen för en person i min livssituation ligger på cirka 5600 kr.

Jag hade ett kapitel till i mitt köpstopp, jag skulle inte titta på tv under november. Det har inte gått lika bra. Jag har tittat på tv korta stunder men aldrig något helt program. Däremot har jag blivit ännu mera övertygad att det som sänds på tv är till för sopprötter.

Jag har inte upplevt månaden som svår. Att handla är ett socialt beteende som Ann-Christin Gramming påstår stämmer inte på mig. Däremot är restaurang och pubbesök socialt för mig och där kommer jag att fortsätta konsumera. Kläder och prylar kommer aldrig att bli min grej, däremot blir det svårare att hålla sig ifrån resandet. Dessutom gillade jag köpstoppsboken av Gramming, läs den om ni inte redan gjort det.

Piece of kaka med köpstopp?

Jag är ju den som fnyst lite åt två veckors köpstopp. Tyckt att vaddå, det är ju bara att vänta en vecka med det man vill köpa, två veckor är ju för lätt, det ger ingen effekt! Jag handlar ju ändå inte så mycket.

Hade jag haft en hatt hade jag fått äta upp den. Blä. Det var betydligt svårare än jag trodde.

Först ut: Småsaker man inte märker. Alva och jag gör på vår hemmadag fina kort till hennes två lärare, den ena har opererat sig och den andra har fått barn. Jättefint och mysigt. "Vi får stanna och köpa frimärken...."Jag stannar upp. Nej, det får vi inte, nej. Frimärken går inte att äta. Efter att ha vänt upp och ner på halva huset hittar jag till slut frimärken till två kort. Puh! Lärdomen? Att hade vi haft lite bättre ordning på våra saker hade vi inte behövt handla frimärken varje gång vi behöver (vilket i ärlighetens namn inte är så ofta). Mycket finns redan hemma, och har man ordning på saker behöver man inte handla hela tiden, eller ha en massa dubbletter.

Andra problemet: Presenter. Under vår två veckorsperiod hinner tre personer fylla år och ska uppvaktas. Som Niklas sa: Dyker vi upp utan någonting tycker de nog att vi är ännu märkligare än de redan tycker. Det fick bli något ur gråzoonen, alla tre fick något som gick att äta eller dricka. Lite på gränsen till fusk faktiskt, men det viktigaste var ju ändå redan gjort: Vi stannade upp och funderade på våra inköp.

Tredje problemet: Rea. Jag är ingen reaholic. Tror jag. Och jag köper inte så där överdrivet mycket kläder, även om det såklart är för mycket ändå, som alla andra svenskar. Men jag har liiite svårt för att ändå låta bli att gå in om det står "Flyttrea - allt i butiken 29 eller 49 kronor". Ordet rea innehåller ändå en viss lockelse. Men jag gick_inte_in! Faktiskt! Jag såg åt andra hållet och gick med raska steg tillbaka till kontoret. Så det så!

Så ok, lite knöligt var det ändå med köpstopp, även om det "bara" var i två veckor. Men nu är det gjort!

Kära tomten:

Jag önskar mig:

Att någon fixar ett system för bilpoolar till och från Kalmar. En fin liten webbsida där du kan bli medlem, kolla vilka andra medlemmar som åker samma väg som du samma tider och på ett enkelt sätt fixa samåkning. Exempelvis: Hur många människor åker från Ljungbyholm in till stan cirka 7.30 varje morgon? Hur många åker hem klockan 17.00? Massor! Träff klockan 7.25 utanför Stinsen, alla som åker med betalar en tia till den som kör. För passageraren blir det billigare och snabbare än att åka buss, för den som kör blir det en morot med lite bensinpengar. Enkelt, och ett bra mycket bättre sätt att få folk att låta bli att köra än parkeringsavgifter i stan.

För hallå, newsflash! Vi som inte kan ta bussen när det är gratis parkering kan inte göra det när det är betalparkering heller! Konstigt, va? Det enda som händer är att vi blir 7200 kr fattigare per år och miljön blir inte ett dugg gladare.

Så vad sägs om att ta pengarna från parkeringsavgifterna och skapa en verklig morot, något att kombinera med piskan? Ett smart system för samåkning skulle kunna ge bra resultat, både för folks plånböcker, för miljön och för parkeringsbristen i stan.

En shopaholics erfarenhet av köpstopp

Att som shopaholic få köpstopp i över 2 veckors tid, är som att ta med ett barn in i en godisaffär och säga att de får titta och dofta men inte köpa eller äta…
Så trodde jag att mina 2 veckor skulle kännas, MEN det var inte så svårt som jag befarade.
Att bara få köpa mat och mediciner innebar för min del inga tidningar, inga blommor, inga restaurangbesök och ingen CHOKLAD…
Till min förvåning var det svåraste att inte få köpa snittblommor…!? Snacka om insikt!
Men förutom köpstopps-insikten, måste jag säga att min medverkan i Klimatpilotsprojektet har gett mig, som en miljöomedveten shopaholic, så himla mycket mer…
Att välja rätt produkter vid inköp, laga mat på bästa miljövänligaste sätt, energirådgivning, välja rätt transportmedel och mycket annat!
Så jag är i alla fall på rätt spår…

Wiktoria Jakobsson

köpstopp

Jaha....utmaning nr 11 - köpstopp under 2 veckor. Busenkelt! Varken jag eller Tommy är "shopaholics" dvs vi köper det vi behöver när vi behöver. vi bor ju dessutom på landet - då är det inte så lätt att slinka in till sta´n efter jobbet och shoppa. Mat och medicin är ju det enda som är riktigt viktigt!
Busenkelt ja...trodde jag... I lördags var vi som vanligt och handlade veckans mat på CityGross. Färdiga där kom jag plötsligen på att Media Markt hade en stekpanna till mycket bra (?) pris. Medan tommy stuvade in maten i bilen, kilade jag in på MM och handlade denna stekpanna. Vår gamla börjar bli lite sliten, och jag har passion för stekpannor och knivar(!!). Väl utkommen ur MM upptäckte jag att ..jag hade köpt något annat än mat eller medicin!!! Helt utan att tänka mig för!! Samvetet kom över mig. Vad har jag gjort? Stannade till utanför och tänkte...ska jag gå in och lämna igen den??? Men det kändes lite "dumt". Raskt bestämde jag att stekpannan skulle räknas som "mat"- utan stepanna ingen mat- eller hur?
Nästa tanke var att - köpstopp? - det är ju inte bra. Tänk om "alla" väljer köpstopp under en viss tid? Samhället är ju uppbyggt på handel...eller tänker jag helt fel???

Jag tänker inte ha köpstopp

Vilken slö klimatpilot tänker säkert någon nu. Men senaste utmaningens mål är inte köpstopp. Köpstoppet är en metod för att bli medveten konsument. Och det är jag redan. Efter sju år som student (med studieuppehåll och utdragna examensarbeten) så är jag mycket väl medveten om mina köp.
Nedan kommer jag beskriva hur mitt träningsläger för att bli medveten konsument sett ut.

Jag har sommarjobbat varje sommar sen jag var 13, bara någon i vecka första åren, och haft en egen inkomst att disponera sen dess. Tilldelad veckopeng gick nog mest till godis. Mina föräldrar har alltid stöttat med pengar när det krisat, men det är inte ofta jag nyttjat det själv. Kan själv...

När jag precis fyllt 16 år flyttade jag hemifrån för gymnasiegång på annan ort. Med en hyra som inackoderingsbidraget från hemkommunen precis täckte, lite studiebidrag och några hundra från mina föräldrar i matkassa måste man vara snål. Jag cyklade Katrineholm runt och jagade efter de rabattkuponger jag samlat ihop. Då det var ett riksidrottsgymnasium jag gick på var det en fördel att träningskläder var det som vi oftast hade på oss, de behövde knappast vara av senaste snitt. Dessutom hade man nästan aldrig tid att gå på sta', träning varje dag efter skolan, ofta matcher eller träningsläger på helgerna. Ofta var det ändå riktigt tajt med pengar, frukost och mat på helgen fick vi fixa själva.

Så när jag drog till Genève som au pair efter studenten var det klart att jag spenderade min lilla lön friskt enligt mina mått. Lite mer fritid att kunna spendera på, i alla fall för min del.
Året i Schweiz bodde jag med "helpension" och utan räkningar spenderade jag min lilla lön som jag ville. Kläder; det var mycket utgång, där var där man flydde från jobbiga barn och träffade kompisarna. Choklad; behöver en chokladälskare som befunnit sig i Schweiz säga något mer? Resor; mitt i Europa, det vara bara att passa på! Paris (med tåg!) Italien (samåkning bil), osv.
En rolig detalj i det hela var att det bankkonto min värdmamma öppnade åt mig var på franska. All kontoinformation var på franska. Detta gjorde att jag var väldigt försiktig med min uttag, eftersom min skolfranska inte täckte bankärenden. Så jag spenderade ändå rätt lugnt eftersom jag aldrig kommit riktigt underfund med bankomattexten, även om jag lärde mig franska flytande.

Tillbaka till Sverige, min hemstad (Kristinehamn, mina föräldrar (intressant att flytta tillbaka efter 4 år hemifrån) och ett års studier i Karlstad.
Bodde hemma och slapp betala, levde på studiebidraget (ca 2000 kr) samt lite extrajobb. Inte fett det året heller. Länskortet på 900 kr tog halva studiebidraget.
Den hösten, 2001, började jag i en liten bok samla min utgifter och inkomster i olika kategorier. Samlade kvitton, kollade kontoutdragen, räknade och höll koll.

Min lilla bokföring har jag sedan dess fortsatt med, och efter att sett hur många inköp små gör en stor ravin på kontot så har jag successivt omprioriterat mina inköp, och framförallt, dragit ner på dem.

• Mycket finns second hand, (böcker, tidningar, möbler, husgeråd). Jag älskar att läsa, och att frossa i billiga böcker från 5 kr på Kupan (Röda Korset second handbutik) under några utvalda onsdagar varje höst och vår kan jag fylla en kasse med pocket för en hundring, ofta topplistenoterade böcker. Sen lämnar jag tillbaka med när jag läst. Underbart kretslopp för oss som inte orkar köa på bibblan.
• Mycket finns redan i ditt hem, det används bara inte.
• Mycket behöver du inte.
• Det du verkligen behöver kanske du inte prioriterar att köpa.

Som student blir man inte speciellt välbärgad heller, jag satsade på att minimera mina studielån istället för att dricka en massa öl. För min del är alkohol inget måste när det är fest. Och alla som pluggat vet hur kul december och juni är, konstig fördelning av lånen från CSN gör att man måste hålla i slantarna hårdare än hårdast för att slippa komma efter med hyra och andra räkningar under de månaderna.

Två sommars jobb på en stor återvinningscentral har också påverkat mitt materiella intresse. Hjälp vad folk slänger mycket! Som ofta knappt är använt. Hu, och när garaget är tömt på gammalt bråte fyller man på med nytt. Prylar innebär ansvar.

Nu har jag sen några år tillbaka en lista "Min önskelista/komihåglista" där jag skriver upp saker jag behöver eller verkligen vill ha. Precis som när jag handlar mat, det blir lättare att inte köpa en massa extra grejer då.
Sen går jag inte på sta'n speciellt ofta heller, gör hellre annat med mina vänner, reser t.ex. och då måste jag spara.

Nu har det handlat väldigt mycket om begränsad inkomst för min del, då blir man automatiskt lite mer ekonomisk (vågar man säga så i finanskristider?).
Trots att jag precis börjat jobba heltid med en bra lön så spenderar jag inte mer än tidigare. Jag har redan mitt konsumtionsmönster djupt rotat.

Jag är knappast en robot när det gäller shopping, visst gör jag spontanköp ibland också, men då är det ofta något jag önskat mig en längre stund eller letat efter. Jag har inte heller ångrat ett spontanköp på väldigt länge, eftersom jag tänkt efter innan.

Visst låter det enkelt? Det är det inte, men jag har tränat och blivit rätt bra på det här med medveten konsumtion utan att vara extremist.
Dessutom tar prylar en massa plats, tjänster är mycket bättre att konsumera för dem behöver man inte förvara, reparera eller städa.

Så för att citera min pappa: "Need to have or nice to have?" Tänk på det nästa gång du är på väg till kassan.

(Parentes 1: Och alla ni som tycker att konsumtion är nödvändigt för att den här planeten ska snurra, visst är det det, men köp då rätt prylar! Ekologiskt, rättvisemärkt osv. Använd din konsumentmakt, det är inte svårare än att flytta handen i hyllan.)
( Parentes 2: För alla er som har barn, vilket inte jag har. Barn gör som gör, inte som man säger? Hur funkar det med konsumtion??)

Lång väg till Sydamerika

Nu är det dags att bekänna. Jag har varit i Peru i tre veckor. Fasen vad oansvarigt, jag har dåligt samvete men jag har inte lidit, det är bara klimatet som lidit. Nu försöker jag att koldioxidkompensera denna resa. Det är lite lurigt. Det finns många som vill sälja utsläppsrätter. Jag ska kompensera för en resa t.o.r Köpenhamn Lima, plus ett antal mil bussresa i Peru. Det är tur att man var med och plockade skräp runt Djurängskolan i onsdags tillsammans med alla eleverna så det dåliga samvetet mildras lite.

Går det att se själva resan som en upplevlse? När vi väl var i landet var det kul att resa runt, den urtrista flygresan dit fyller ingen sådan funktion.
Går det att hitta närmare destinationer? De unika Nazcalinjerna och Machu Pichu finns bara i peru, utflykt på Titicacasjön kan bara göras i länderna runt sjön (uppenbarligen), att besöka cocamuseum går nog bara i Peru, att rida bland incaruiner går bara i västra sydamerika. Att vandra bland snötäckta toppar på 4600 meters höjd, promenera i regnskog, åka snowboard ner för sanddyner i öknen, åka mouintainbike ner för ett 4800 meters berg, besöka vingårdar, få syn på en av världens största fågel-kondoren, forsränna och äta marsvin går nog att göra på andra ställen.
Går det att välja klimatsmartare resesätt? Det går att åka båt men det tar nog flera veckor.

Hur som helst upplevde jag mycket och nu sitter jag här med det dåliga samvetet. Däremot är jag laddad och intresserad av nuvarande utmaning. Jag började min köpfria månad den första november (ett stort intresse från egen sida och att jag anade innan vad som var på gång från Pär var anledningen till att jag började tidigare) och än så länge har jag inte köpt något-alltså noll, absolut inget... Dessutom måste jag göra mig av med min bil, den används en gång i veckan och då går den t.o.r Novaskolan eftersom vi tränar volleyboll där en gång i veckan. Det är surt att cykla till Novaskolan om man bor på Malmen för att sen träna volleyboll i två timmar.

Reflektion om utmaning nr 9- klimatanpassa långa resor

Inför denna utmaning skulle vi gå igenom en checklista och fundera på alternativ vid resor över 30 mil.

Fundera om resan behövs för att uppnå det som söks.
Resan var en ren nöjesresa. Vi åkte till Malmö för att träffa släkt och umgås. Det är ju inte absolut nödvändigt med trevligt!
Går det att välja närmare destinationer för att få uppleva det du söker med din resa?
Nix, släkten flyttar man inte på och vi ville känna lite storstadspuls.
Går det att välja ett klimatsmartare ressätt?
Vi valde tåg, det är riktigt klimatsmart. Flyga inrikes har vi slutat med för längesedan. Bilen var inte heller ett alternativ, eftersom det är väldigt smidigt att ta ett direkttåg Kalmar-Malmö. Fortfarande är det oftast billigare att välja bilen, så det krävs att samvetet är större än plånboken. Höj bensinpriset rejält och öka stödet till kollektivtrafiken. Sveriges tågnät behöver byggas ut för att klara av den ökade efterfrågan.
Man kan ha invändningar mot SJ:s tågset på denna sträcka. Det är ett pendlartåg och inte ett tåg för långa resor. Folk får inte ens plats med bagaget och bagagehyllorna är gjorda för små väskor.
Kan du se själva resandet som en del av upplevelsen när den tar mer tid med ett
klimatsmartare sätt att resa?
Jovars, det är ju trevligt att spela spel med sina barn och gå och handla fika. Mindre trevligt när den yngste är febersjuk på hemresan och kräks. Men rutinerade tågresenärer som vi är agerade vi snabbt och effektivt.

Vi väljer allt oftare tåg för våra långresor till släkt och vänner. Däremot fungerar inte tågförbindelserna för oss när vi ska ta oss till och från fjällen. Det tar emot att sitta 5 personer i en fullpackad bil i 90 mil på vinterväglag. Slutmålet blir kanske att dessa 90 mil är de enda milen vi gör på ett år, i en bil driven på ett schysst sätt.

/ Karin Svensson