Lång väg till Sydamerika

Nu är det dags att bekänna. Jag har varit i Peru i tre veckor. Fasen vad oansvarigt, jag har dåligt samvete men jag har inte lidit, det är bara klimatet som lidit. Nu försöker jag att koldioxidkompensera denna resa. Det är lite lurigt. Det finns många som vill sälja utsläppsrätter. Jag ska kompensera för en resa t.o.r Köpenhamn Lima, plus ett antal mil bussresa i Peru. Det är tur att man var med och plockade skräp runt Djurängskolan i onsdags tillsammans med alla eleverna så det dåliga samvetet mildras lite.

Går det att se själva resan som en upplevlse? När vi väl var i landet var det kul att resa runt, den urtrista flygresan dit fyller ingen sådan funktion.
Går det att hitta närmare destinationer? De unika Nazcalinjerna och Machu Pichu finns bara i peru, utflykt på Titicacasjön kan bara göras i länderna runt sjön (uppenbarligen), att besöka cocamuseum går nog bara i Peru, att rida bland incaruiner går bara i västra sydamerika. Att vandra bland snötäckta toppar på 4600 meters höjd, promenera i regnskog, åka snowboard ner för sanddyner i öknen, åka mouintainbike ner för ett 4800 meters berg, besöka vingårdar, få syn på en av världens största fågel-kondoren, forsränna och äta marsvin går nog att göra på andra ställen.
Går det att välja klimatsmartare resesätt? Det går att åka båt men det tar nog flera veckor.

Hur som helst upplevde jag mycket och nu sitter jag här med det dåliga samvetet. Däremot är jag laddad och intresserad av nuvarande utmaning. Jag började min köpfria månad den första november (ett stort intresse från egen sida och att jag anade innan vad som var på gång från Pär var anledningen till att jag började tidigare) och än så länge har jag inte köpt något-alltså noll, absolut inget... Dessutom måste jag göra mig av med min bil, den används en gång i veckan och då går den t.o.r Novaskolan eftersom vi tränar volleyboll där en gång i veckan. Det är surt att cykla till Novaskolan om man bor på Malmen för att sen träna volleyboll i två timmar.